Varför bloggar jag?

Hallå där ute i den berömda holken. Hoppas att läget är fint med dig, vilket det är med mig.

Som rubriken lyder, så kanske man undrar varför jag bloggar? Man kanske inte heller undrar, men jag kan ändå delge varför just jag bloggar.

Det började med att jag älskar att skriva och även fotografera. Jag är en sådan som väldigt mycket förr kunde sitta flera timmar i sträck vid datorn för att skriva olika saker och alltid med ett leende över läpparna. Jag anser själv att jag är väldigt bra på att skriva och att stava också. Jag är egentligen emot särskrivning men ibland kan det slinka in det också eller så blir det bara fel, för att jag är för snabb vid tangenterna om jag använder min dator vill säga. Vet jag inte hur ett ord stavas, så kollar jag upp det eller frågar om jag inte ens är i närheten att kunna stava ordet.

Från början var det tänkt att inte bara den här bloggen, utan alla jag haft på olika portaler skulle bli en blogg om min diagnos Aspergers Syndrom. Vet att det idag inte heter Asperger, men när jag fick min diagnos var det Asperger som gällde, nu är det Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Eftersom jag inte riktigt kunde få innehåll som täcker ett eller flera inlägg om dagen angående min diagnos, så kom jag på den briljanta idén eller kanske inte briljanta. Jag kom med en lösning på problemet att jag tänkte skriva om min vardag, mitt liv och så vidare med hur det är en vanliga vardag för mig typ. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte, men det funkade heller inte så bra som jag hade trott. Att skriva utifrån mig själv är väl inget konstigt i sig, det är bara det att jag inte fick ur mig mer än någon som inte har en diagnos får ur sig i skrift. Det händer inte så mycket intressant hela tiden och jag tror inte att jag får det att verka som att jag skriver genom min diagnos. Där fick jag tänka om ytterligare.

Att skriva mina inlägg utifrån diagnosen gick inte så bra, det gick inte att få det som att det är skrivet genom en person med diagnos anser jag. Det jag menar är att få det att verka som att det är min diagnos som talar. Jag får helt enkelt skriva för att det är kul att skriva och blogga. Det är ju det som gör det hela intressant. Jag skriver utifrån mig själv och inte utifrån någon annan. Om jag någon dag skriver någonting som du inte finner intressant, så behöver du verkligen inte läsa alls. Ingen tvingar dig. Jag skriver för att jag älskar att skriva, uttrycka mig och så vidare. Jag har lättare att uttrycka mig i skrift, även om jag kan tala mer än väl.

Det är ju också så att jag ser världen mer annorlunda än en person som inte har en diagnos, någon som man kan kalla Normal tills vidare. Jag menar att jag har en annan syn att se på världen, jag ser den liksom med andra ögon och ett annat tankesätt. Inget fel med det, men på ett vis är det svårare att vara mig än det är att vara någon som inte har en diagnos på gott och ont.

Jag skriver mest min blogg eftersom det är ett sätt för mig att uttrycka mig, kunna skriva av mig och känna att folk får läsa om de vill. Jag tycker som sagt det är lättare att uttrycka mig i skrift och med det har jag gillat att skriva så länge jag kan minnas. Min blogg är ett sätt för mig att känna mig fri, kunna uttrycka vad jag känner, både i bild och text naturligtvis. Ja, blandat med en del annat också.

Jag kan säga helt ärligt att jag inte har så många vänner att umgås med som jag kan berätta saker för. Min familj är en sak, men jag tycker det är lättare såhär eftersom jag inser att jag kan nå ut till fler med hur det är att vara jag och då menar jag på fler än ett vis.

Hoppas att du haft en fin kväll med allt du tagit dig för. Ta hand om dig, så hörs vi snart igen.

#bestofnouw

Gillar