Psykisk ohälsa - Hur det började för mig

Man kan säga att psykisk ohälsa beror på många saker. En av sakerna som gjorde att jag mådde skit och hade ångest upp över öronen började väl någonstans efter att jag i gymnasiet fick min första riktiga depression. Jag mådde inte alls bra, skrev om döden dagarna i ända och trodde att jag skulle dö. Jag var liksom säker på att döden skulle komma till mig och ta mig med till sitt slott.

Jag mådde så dåligt, att jag pratade om döden och bara ville dö. Det var så i skolan att jag hade en assistent på gymnasiet som också hade en annan tjej som hon tog hand om samtidigt. Den där assistenten var ett tag med på den där tjejens praktikplats. Jag blev ensam och utanför. Jag kunde inte vara i skolan, det blev kaos och det ena med det andra.

Jag rymde från skolan i omgångar, och sa aldrig var jag tagit vägen när en lärare ringde mig eller så svarade jag inte på samtalet, slutade äta skolmaten, ville bara dö. Ja, det var då det. Jag kastade pennor i taket, orkade inte med mitt liv helt enkelt. Jag motionscyklade 90-99 minuter, flera gånger om dagen. Det var så jobbigt att jag inte alls ville leva längre. Det kände som att jag skulle dö.

Jag mådde så dåligt inför min 18-årsdag och min 20-årsdag var också jättejobbig. Jag trodde jag helt ärligt skulle dö och inte bli äldre. Jag magrade och mådde inte alls bra överhuvudtaget.

Det slutade med att jag fick träffa kurator och psykolog. Det där var längesedan nu, men aldrig bortglömt för mig. Jag minns det som om det vore igår. Jag var väl nästan hemma från skolan i ett halvår, tillsammans med min kära mamma. Det var en jobbig tid.

Efter det där, så har det fortsatt för mig att vara jobbigt under hösten, när det blir mörkare fortare och det är för få ljusa timmar på dygnet. Jag har tack och lov inte haft det så jobbigt som den här hösten. Jag har mått så fruktansvärt dåligt, att det känts som om jag velat göra slut på mitt liv.

Tankarna har snurrat och när det varit som värst har jag funderat på att ta mig ut, för att springa ångesten av mig. Det har inte hjälpt, för jag vet ju innerst inne att det inte hjälper att springa ångesten av sig. Den finns ju där hela tiden och skaver. Jag har inte varit ut för att springa, eftersom min familj pratat mig till rätta och hindrat mig.

När jag fick min psykiska ohälsa för första gången, då hörde jag röster i mitt huvud som sa åt mig vad jag skulle göra, hur jag skulle bete mig och så vidare. Det slutade med att jag lämnade min mobiltelefon hemma, tog min cykel med mig och cyklade ner till båthamnen och havet. Där badade jag med kläderna på, klev bara av cykeln och gick ut i havet . Det var riktigt jobbigt.

Det som har hänt den här gången och vad som utlöst allt för mig, som gjort att jag fått panikångestattacker vet jag inte själv. Jag har försökt söka i min hjärna, men inte riktigt fått något svar på den frågan.

Jag har försökt sova mycket, utsätta mig för sådant som känts jobbigt och försökt att tänka bort saker och ting. Det har gjort så ont i både magen, hjärnan och kliat i kroppen på grund av ångest och oro.

En dag fick min mamma gå tidigare hem från sitt arbete, för att vara med mig. Jag hade en panikattack, för att en nära släkting varit hem till mig, kommit in och stått på hallmattan i 5 minuter ungefär. Jag kunde knappt andas, jag bara grät när mamma kom till mig och ville inte må sådär längre. Mamma hjälpte mig att komma ut det där och pratade med personen ifråga. Mamma ringde min kära pappa, så han fick gå hem tidigare från sitt jobb, för att vara med mig den dagen.

Jag är just nu inne på femte veckan med den här ångesten, den här psykiska ohälsan och mitt dåliga mående. Jag försöker kämpa, för att bli fri detta och må så bra jag bara kan.

Jag har försökt att ta tag i det jobbiga och har gjort en förändring (den stannar hos de som vet). Jag har också försökt lägga mig för att sova i tid på kvällarna, även om det inte har gått sådär jättebra.

Har försökt ta tag i det jobbiga också, som att gå in på en matvaruaffär.... igår fick jag ångest av det och det var jättejobbigt, men jag tog mig igenom det och klarade av det, även om jag grät när jag kom hem till mina föräldrar igen och hade ett hjärta som rusade, samt oro i magen.

Man ska verkligen utsätta sig för det man tycker är jobbigt, så att ångesten och det dåliga måendet lämnar kroppen. Sömnen är verkligen A och O, den är livsviktig faktiskt. Sedan ska man göra något som får tankarna att försvinna när de väl kommer och stör. Jag försöker att inte tänka på mina jobbiga tankar, men när de väl kommer så går det oftast inte att stänga av.

Jag har haft kontakt med en person på psykiatriska mottagningen för någon vecka sedan, där jag fick hjälp med ny medicin att ta mot ångesten.

Jag är också glad över att jag har en familj och så fina vänner omkring, som verkligen finns där och bryr sig varje dag. Min bästa vän har det jobbigt på grund av att hon är sjuk, men ändå tänker hon på mig, skickar sms för att fråga hur jag mår och hur jag har det. Det kallar jag vänskap på hög nivå. Jag är rent ut sagt glad och lättad över alla fina personer jag har runt omkring mig.

Jag vet ju inte egentligen vad psykisk ohälsa kommer ifrån eller hur man blir av med den på enklaste möjliga vis. Jag vet bara att jag inte orkar må såhär dag efter dag och jämt. Jag försöker göra någonting åt det här och komma ifrån det en gång för alla. Den här hösten har ångesten och depressionen hållit i sig mycket längre tid än den gjort förut.

En sak säker. Jag ska inte tillbaka till den här jävla ångesten igen och det här jävla måendet. Det får finnas en gräns och ett slut snart, en gång för alla och det hoppas jag.

Gillar

Kommentarer

Eva i Dalarna
,
Åh vännen, jag hoppas du snart mår bättre! Och att du får en God jul. Stor styrkekram till dig 💖
mynameisjossan
mynameisjossan,
Tack snälla Eva. God jul till dig med. Kram och trevlig helg 🎄🎄
nouw.com/mynameisjossan
malinedlund
malinedlund,
Håller tummarna för dej! Kram o God Jul! 🤶��
nouw.com/malinedlund
mynameisjossan
mynameisjossan,
Tack så mycket. God jul till dig med 🎄🎄
nouw.com/mynameisjossan