Ovissheten tär på mig

Hallå där ute. Eftersom min morfar ligger på IVA och läget är kritiskt, så är det väldigt jobbigt för mig. Att inte kunna veta hur allt kommer att gå tär på mig. Jag blir både trött och slut. Det blir inte bättre heller för att ingen läkare eller sköterska kan säga hur allt kommer att gå för honom.

Jag känner mig helt slut, både fysiskt och mentalt. Det här är ingenting jag önskar min värsta fiende, som man brukar säga. Ovissheten, att inte veta hur det kommer gå eller hur det kommer att bli med någonting framöver. Kommer han att klara sig eller kommer han inte att klara sig? Jag menar överleva. Det tär på mig någonting fruktansvärt just nu.

Jag mår dåligt, samtidigt som jag vill att det ska vara bra, att jag inte ska känna såhär. Min morfar hade nog inte velat att jag känner såhär, men det orkar jag inte tänka på. En person med Aspergers Syndrom tycker oftast inte om att inte veta vad som ska hända och det är just det som tär ännu mer på det som redan är jobbigt nog. Jag vill få någonting som distraherar tankarna från att tänkas, någonting som gör att jag slappnar av och bara tar det lugnt just nu.

Orkar egentligen inte sitta vi datorn, men det kommer jag nog inte heller att göra så länge till. Den här ovissheten är den jobbigaste, att inte veta alltså. Det är många i min närhet som inte heller mår bra just nu, inte bara jag. Skönt att inte vara ensam i detta, att man har stöd av varandra och har någon där att prata med. Jag kan till och med skicka meddelanden till min bästa vän, med statusrapport. Hon har träffat min morfar några gånger, eftersom de har stuga på samma ställe. De har inte umgåtts men nog hälsat på varandra när de setts och så vidare.

Jag känner inte att min hjärna är sådär riktigt trött och slut, så som den kan vara. Det är nog för att jag bara tar det lugnt och hämtar information från vad mamma berättar för mig. Det är det bästa.

Nej, nu ska jag faktiskt fixa en kopp te, byta om till skönare myskläder och krypa upp i soffan med någonting kul att se på TV. Det är jag värd just nu känner ju jag.

Det här är ett tillfälle där min diagnos gör sig påmind och inte är till min fördel direkt. Ja, jag kan uppriktigt skriva att jag inte mår bra alls. Det är ändå tur att jag kan sova om nätterna, så jag slipper ligga vaken för att tänka på allt som händer omkring mig. Jag tänker inte ens i drömmen, vilket är skönt på sitt vis det också.

Hade tänkt göra en ny header till bloggen igen, eftersom jag tycker om att pyssla i Photoshop. Jag kände bara efter att jag tänkt tanken att... nej, det kommer jag inte att göra. Jag orkar helt enkelt inte. Jag tänkte mest för att få tänka på någonting annat och skapa någonting. Jag får helt enkelt ta det en annan gång, eftersom det i nuläget inte känns som att jag skulle klara av att fixa en som jag blir nöjd med.

Jag har ingen aning om jag ens vill åka in för att se min morfar ligga där i sängen på IVA. Som det känns just nu, så vill jag inte det. Kanske om han blir piggare och kan klara mer själv utan massa slangar osv som hjälper honom med olika grejor där han ligger. Om det skulle vara så att han går bort och inte hinner återhämta sig, så som jag skrev tidigare. Jag vill då minnas honom så som jag kommer ihåg honom från då jag var barn och så som han var nu, innan han blev sjuk.

Ta hand om varandra där ute. Glöm inte att säga till nära och kära hur mycket de betyder för dig. Imorgon kan det vara försent. Man vet aldrig vad morgondagen kommer med för någonting, både bra och dåligt.

  • Tankar
  • 54 visningar

Gillar

Kommentarer

Shining
Shining,

Ta hand om dig så gott du förmår. Jag skulle så gärna vilja ha några råd men jag har tyvärr inte det. Bara en kram att ge har jag. ❤

nouw.com/shining