Om det vore så enkelt ändå

Jag tycker inte att jag har några större problem i livet just nu. Det är bara några tankar som stör mig och gör så att jag tänker. Jag tänker inte alltid eller ofta, men tankarna finns där till och från.

Det här citatet passar in på en släkting som inte har sårat med våld eller slag, utan med ord. Vill inte gå in på vad det gäller, men den här texten kan passa in på inte bara den här släktingen, utan på annat i livet också.

Att jag inte vill ha personen i mitt liv längre, det har den svårt att förstå. Denne släkting är äldre och har svårt att förstå att jag har blockat, så den inte kan ringa mig. Denne provar att ringa ibland och hör bara hur det tutar i luren.

Den här släktingen säger att den kommer och tittar till mig en gång i månaden, för att se att jag mår bra. Denne hör ingenting från mig och måste kolla så att jag mår bra och även höra hur övriga familjen mår.

Jag vill inte att personen ska komma, men jag kan ju inte låta bli att öppna dörren när eller om personen står där utanför och jag är hemma. Senast var personen hos mig och i 20 minuter och minst en kvart av dessa stod personen på hallmattan. Därefter var det dags att gå köpa Aftonbladet och ta sig hem för att äta lunch. Sambon hade lunchen fixad hemma och så är det varje gång. Jag blir bara så besviken på det också, bland annat. Att personen inte kan ta sig tid, komma in och umgås ett tag. Nej, samma visa varje jävla gång. Samma sak för mig också varje jävla gång, den där besvikelsen.

Jag orkar inte mer och försöker tala om för personen, utan att den förstår. Den här släktingen förstår inte vad min diagnos innebär, även om jag och min familj försöker förklara. Nej, det får räcka någonstans här och nu.

Det är jag som försökt hålla ihop allt, medla till släktingen/personen i fråga och talat om hur familjen mår och så vidare. Nu har det kommit till en gräns, när jag inte heller orkar mer.

Personen påstår att ingen ringer dit, så varför ska personen ringa till någon? Men personen måste ju ta ansvar och visa att denne är äldst och visa sunt förnuft. Nej, inte det heller tyvärr.

Till sist ger man upp, eftersom man inte står ut hur länge som helst liksom. Du vet hur det kan vara.

Förlåt att jag börjar din morgon/dag med detta trista, men det är så det är för mig i mitt liv och har varit i flera år. Alltid jag som försökt hålla ihop och medla, men det är slut nu. Berättar inte alls allt för er i bloggen, det är för mycket att dra upp.

Utan denna släkting i mitt liv känner jag att jag mår bättre. Så fort denne varit hos mig sådär och stått några minuter på hallmattan, så mår jag dåligt. Jag känner mig besviken, nere och olycklig.

Tackar högre makter (om det finns några) för att jag har familj och vänner runt mig, som verkligen bryr sig och finns där när man behöver. Ni vet vilka ni är hoppas jag.

  • Tankar
  • 44 visningar

Gillar

Kommentarer

Eva i Dalarna
Eva i Dalarna,
Det är sorgligt när relationen ska bli så där, men mår du bättre när ni inte träffas så måste det ju bli så. Vissa personer får man undvika helt enkelt.
Samtidigt verkar det ju som att personen bryr sig om dig, ringer ibland och tittar in ibland. Vad händer om du bjuder på lunch?
Gamla människor blir ofta väldigt egoistiska och ser bara sig själva, så är det ju. Ibland får man låta deras beteende passera och försöka att inte bry sig. Och ibland får man låta bli att träffa dem helt enkelt. Hoppas det blir bra för dig så du kan må bra! Kram!
mynameisjossan
mynameisjossan,
Ja, det är himla sorgligt. Men att jag ska må bra, det är ju så det måste få vara i första rummet liksom. Jag kan inte gå omkring och må dåligt, bara för att personen ska få finnas i mitt liv. Ja, den där personen undviker jag till varje pris liksom eller nästan i alla fall.
Jag bjuder inte personen på lunch, eftersom jag har försökt att säga att jag vill bjuda på middag (något år sedan var det) eftersom personen hjälpt mig med några saker och personen sa att den inte vill det. Personen sa att det är bättrre att den bjuder mig när det är sommar och vi hade kontakt ett bra tag efter det där och inom den tiden hände det inte, men den bjöd tillsammans med sin sambo mig på lunch på folkets hus. Jag vet att det finns många äldre som bara bryr sig om sig själva. Min farmor var likadan mot slutet, talade bara om sig själv och hade inte tid att lyssna på någpn annan eller så. Det var bara "jag, jag, jag". Det kan jag ha förståelse för, men inte att man blir otrevlig. Jag försöker att må så bra jag bara kan, men ibland är det svårt. Tankar på personen i fråga kommer upp då och då, men det är bäst som det är. nu med ingen kontaktat Kram till dig också
nouw.com/mynameisjossan
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229