Någon man inte känner, men ändå saknar

Hur kan man sakna någon man inte känner? Det kanske inte är personen i sig man saknar? Jag tror liksom inte det, men jag vet inte riktigt. Man kanske saknar att ha personen där, skriva och bara få vara?

För ett tag sedan, i slutet av förra året så chattade jag med en kille. Jag vet inte om han talade sanning när han berättade om sig själv liksom. Jag berättade om mig själv och utelämnade ingenting. Jag berättade till och med när jag hade tjafsat med min familj och det ena med det andra. Jag uteslöt ingenting om mig själv.

Jag vet att man inte ska vara som en öppen bok mot folk på nätet, sådana man inte känner. Det kan sluta hur som helst och det är jag väl medveten om. Jag tyckte så mycket om den här killen och det känns att jag gör det fortfarande. Han var på det klara med att han inte vill ha en relation och jag är på det klara jag med att jag inte heller vill ha en relation med någon,

Vi kunde chatta hela dagarna, från när vi vaknade på morgonen, tills vi gick och lade oss på kvällen. Vi chattade i stort sätt varje dag i säkert 3-4 månader. Det var tider det. När han inte hade tid att chatta eller ens skriva, då kände jag mig ensam och hade tråkigt som fasen.

Jag valde bort att umgås med mina föräldrar, min syster och så vidare. När jag umgicks med någon, så kom den här chatten med mannen alltid före. Ja, han är äldre än mig. Jag tänker inte säga hur många, men inte ens 50 år fyllda.

Jag sade också till mina föräldrar att jag inte orkade eller ville umgås och kom med den ena ursäkten efter den andra om varför. Jag ville egentligen, men på grund av att jag hellre ville chatta med den här killen, så blev det så. Jag skyllde på att jag var trött på dagarna, efter att ha jobbat och ville vara ifred hemma.

Den här killen var så snäll mot mig och vi chattade aldrig om sex eller porr. Vi bytte inte ens bilder med varandra. Jag såg bara en del av vad som sades vara personens ansikte i en bild på en chattapp.

Även fast han jobbade, så tog han sig tid att svara mig när jag skrev och frågade hur han mådde, vad han hade för planer under dagen mm. Nej, jag vet inte.

Vi chattade aldrig senare än 23:30 om kvällarna, men han vara speciell och någon jag kan sakna.

Ibland har man ju inte samma tur att hitta personer som är snälla. Han berättade ju var han själv bor vad han jobbar med och så vidare. Nej, han berättade inte exakt adress hem till sin lägenhet. Han berättade bara vad orten heter där han bor och jag berättade också vad orten heter där jag bor.

Han sa att vi inte behöver chatta personligt, om vi inte vill. Jag tyckte det lät bra, men kunde ändå inte låta bli att chatta personligt om mig. Jag tänkte att jag ändå kunde lita på honom, fast jag i flera skeden antydde att jag inte kunde lita på honom och så vidare. Jag hade "gjort slut" med honom några gånger. Han skrev hur ledsen han skulle bli att inte få chatta med mig längre och jag tog då tillbaka allt och vi fortsatte ha kontakt.

En dag började jag må jättedåligt, jag visste varken ut eller in. Jag var rädd på något vis, rädd att det skulle hända mig något. Jag sade först inte mitt riktiga namn till personen, alltså förnamnet. Efter ett tag såg kom ju det också, men inte med rätt stavning.. Jag gav aldrig efternamn. Han fick veta när jag fyllde år och vad jag fått i present. Han chattade med mig en 45 minuter till en timma av sin lunchrast på jobbet, bara för att jag skrev att jag ville ha det som födelsedagspresent av honom och det fick jag.

I början chattade vi inte så mycket, men efterhand kom det mer och mer. Även när jag var på semester, så satt jag med mobilen och chattade med honom. Jag var som besatt. Ja, jag kan bli besatt utav sådant och tro gott om personer som är snälla mot mig.

När jag nu mådde sådär dåligt, då lade jag inte ihop ett och ett, för att komma fram till att det var chattandet som gjorde att jag var trött. Jag kunde ju inte koppla av, mobilen pep ständigt och jag kunde inte se ens ett program på tv som var 20 minuter långt, eftersom jag var tvungen att hålla koll på om mobilen pep till och han hade skrivit.

Nu när jag skriver det såhär, då börjar jag att inse hur sjukt det verkligen låter och hur sjukt det verkligen var. När han hade lovat mig att vi skulle chatta och han inte höll det han lovat, eftersom det kommit annat emellan.... då kunde jag skälla ut honom och han lovade att bättra sig och ändra sitt beteende. Det höll inte, han var likadan. Sedan efter ett tag så kom han med ursäkter som "jag lovar ingenting, eftersom jag inte vet hur jag känner mig" eller "jag vet inte om jag är trött när jag kommer hem". Han var full av ursäkter.

Han skrev också vid ett tillfälle att jag hade fått honom att lära sig mer om sig själv. Alltså att man inte kan lova saker man inte kan hålla. Det var ju för att jag gick på honom, blev förbannad och gick hus i helvete. Jag skällde ut honom efter noter och blev besviken gång på gång liksom.

Det här är ju sjukt, när jag väl tänker efter. Jag inser nu hur beroende jag var av en annan person jag aldrig hade sett bild på eller ens träffat personligen. Att han var snäll, det var nog det som gjorde att jag gillade det så mycket. Att jag kunde skriva till honom när jag ville och han kunde svara när han hade tid, medan han jobbade. Det här låter så himla sjukt, jag vet.

När vi inte chattade, så kände jag mig tom. Jag kände mig ensam, fast jag hade min familj omkring mig och mina vänner. Jag tänkte inte på annat än honom och det vi chattade om. Vi kunde till och med berätta... eller jag kunde berätta personligt om min familj för honom. Sådant som hänt för längesedan. Jag frågade varför han inte berättade något om sig själv också, något privat. Han svarade med att han skulle göra det nästa gång vi chattade. Men när den där nästa gång kom, så berättade han aldrig något,. Han sade sig ha si och så många års erfarenhet att ta av när det gällde personligt, men jag fick ändå aldrig veta något personligt.

Vi slutade chatta efter ett tag, när jag med hjälp av min familj fick upp ögonen och insåg att jag inte kunde hålla på att chatta såhär fram till läggdags varje kväll och ha svårt att sova på grund av att tankarna snurrade i mitt huvud, vilket gav mig otroligt dåligt med sömn. Mamma hade också insett att jag blir arg och höjer rösten, skäller på min familj och vill bara komma hem igen till mig, vara själv och inte umgås när jag är hos mina föräldrar på middag. Mamma säger att då vet hon att jag har chattat eller vill iväg för att chatta. Hon säger också att om jag är tyst, inte skickar lika många meddelanden till henne och pappa eller ringer ofta när jag är hemma hos mig, då förstår hon att jag chattar eller att det är något skumt på gång.

Jag hade depression efter att jag chattat med den här personen. Inte på grund av honom, utan mer på grund av att det blev för mycket att hantera med att ständigt vara uppkopplad och vilja ha kontakt med killen.

När jag skrev att jag inte kan chatta mer eller vad det nu var, att jag var deprimerad och hade ångest... Ja, då lät det som om han förstod helt och hållet. Han skrev att han kommer sakna mig och bla bla bla.

Jag saknar honom fortfarande eller kanske inte just honom, utan en person att chatta med sådär. Jag vet ju för egen del att det aldrig kommer att fungera igen, någonsin. Jag mår bara dåligt själv och blir som en helt annan person, en sådan jag inte vill vara. Jag är nöjd med att vara mig själv och vill inte vara den där som skriker och skäller på min familj. Jag vill inte heller må dåligt och ha svårt att sova på grund av att jag chattar med för mig en total främling. Det går liksom inte och jag har inte chattat sedan jag "gjorde slut" med killen före jul. Det känns jäkligt bra, så jag kan koncentrera mig på saker som är viktiga i mitt liv, samt vara och umgås med personer som får mig att må bra. Det är ju det viktigaste, man ska må bra och inte må dåligt bara för att man chattar med någon man inte känner, som man inte ens vet någonting om och som man tror talar sanning, vilket man aldrig vet någonting om.

Jag har faktiskt varit in på en sida online där jag hittade killen jag nämner här. Jag ville se om han fortfarande fanns kvar där, men han gjorde inte det vad jag såg. Det var ett tag sedan jag var in där och inte precis nyligen, vilket jag finner skönt. Jag tänker inte på killen hela tiden, men tankarna är där ibland och stör.

Från början gjorde det jätteont när vi inte chattade mer, jag grät och mådde pyton. Nu kan jag tänka tillbaka och inte alls må dåligt eller känna någonting som antyder det som jag kände när jag från början bestämde att vi inte borde ha fortsatt kontakt med varandra.

Nu måste jag vara försiktig med mig själv och mitt liv. Jag har nyss haft en depression och måste därför lägga mig för att sova i tid på nätterna, så jag orkar med dagarna. Det har gått lite si och så med det, men det funkade bra i början då jag var deprimerad. Nu fastnar jag i serier och sådant som jag streamar via apparna Cmore, Netflix och Viaplay, vilket inte är bra för mig att fastna i när det börjar bli läggdags. Jag ska tänka på det, ändra mina vanor och inte sova på dagarna. Jag har fått order av mina föräldrar att borsta tänderna när jag inte ska äta något mer på kvällen, sedan stänga ner alla sociala medier och även min tv, lägga mig i sängen och läsa till 23:30 om jag känner att jag orkar, innan jag därefter släcker för natten. Jag måste försöka hålla det, men gör det sällan nu för tiden. Jag måste försöka igen, eftersom jag inte vill tillbaka i depressionen igen. Det är inte värt det.

  • Tankar
  • 268 visningar

Gillar

Kommentarer