Kan man sakna ändå?

Halloj på dig, du som läser det här!

Det är inte så att jag kommer att ta upp det här igen, men jag kan ju göra det om du vill. Nej, du får läsa hela inlägget här om du vill verkligen vill veta.

Jag har faktiskt tänkt och funderat ett tag på att göra ett sådant inlägg om det här igen. Jag vet att jag inte ska tänka på personen, men jag gör det i smyg. Inte så jättemycket, men han är ständigt närvarande i mina tankar. Inte så att det gör ont att tänka, men det skaver och känns ibland. Jag kan också lätt trycka bort tankarna.

Han har nog gått vidare i sitt liv, medan jag harvar på i mitt liv med mitt liksom. Han har nog inte en tanke på mig och det känns ju bra att tro det i alla fall. Fast... tänk om han har tankar på mig, så som jag har om honom. Nej, det tror jag inte och hoppas verkligen inte heller.

Jag började chatta med den här personen i, om det var augusti förra året? Minns inte exakt när det var, men det var något ditåt i alla fall. Han var så snäll, trevlig och fanns alltid där för mig. Han skrev till och med att han skulle hjälpa mig så gott han kan, om det skulle behövas. Han fanns ju då ungefär 40-45 mil bort från mig, vilket inte är nära. Han verkade så snäll, trevlig och ha ett gott hjärta. Jag erbjöd honom till och med att få vara hos mig, när han föräldrar är för gamla eller döda eller inte kan träffa honom. Nog för att han har syskon, men han skrev ändå att han kommer att glömmas bort när hans föräldrar är döda. Jag tyckte det lät så hemskt, så jag erbjöd honom att få komma till mig, eftersom jag inte skulle glömma bort honom alls. Vilket han nappade på direkt, som en fisk på ett bete liksom. Jag blev glad och tyckte det kändes toppen att jag kunnat göra någonting för någon annan.

I dagens läge har vi inte haft kontakt sedan december och jag har inte chattat med någon annan okänd heller sedan dess. Jag chattar inte längre, söker inte den spänningen i mitt liv. Det där med chattandet lägger jag bakom mig för gott, så känns det och det är jag glad över.

Jag kan dock tänka tillbaka på den där killen och sakna det vi hade, vad det nu var. Jag minns till och med var han bor, var han jobbar och jag sökte upp vad jag i alla fall tror är hans hemadress, utifrån de uppgifter jag fick av honom där och då. Han hade till och med lämnat ut det jag tror är hans riktiga namn och hans bostadsort. Jag har inte kollat upp det mer, men jag minns från det att jag kollade upp det. Jag kommer aldrig att besöka honom, men jag kände god lust ett tag. Inte för att jag kommer att kunna ta mig från punk A - punkt B på egen hand och därför skulle det inte bli av heller. Det känns skönt såhär i efterhand att veta att jag inte skulle ta mig någonstans utan mina föräldrar eller någon annan som vet och kan hur man tar sig från A-B liksom.

Jag känner inte heller saknad av den här personen jag chattade med som just honom, men något liknande saknar jag nog ibland. Inte så ofta, men ändå liksom.

Jag chattade en gång med en man som var sjukt snäll och trevlig, men han var värsta idioten. Vi rollspelade, så som jag brukade tycka om att göra eller fortfarande tycker om rättare sagt. Han var pappa till tonåringar i verkliga livet. Vi skrev bara som en berättelse mellan varandra på ett vis. Jag skulle spela hans unga tjej som till och med var yngre än hans i rollen egna barn och vi skulle liksom bara skriva mellan varandra. Det som var så sjukt är att han vad jag förstod gick igång på det här. Asså fy fan. Jag ville bara testa för att se var det ledde, men efter ett tag rann det ut i sanden och det var inte mycket mer med det.

Jag minns inte heller vem av de här männen jag chattade med först, av de två sistnämnda vill säga.

Jag minns en annan jag chattade med, han berättade om sina barn, sina husdjur och lite så. Han och jag rollspelade familj, som att jag spelade en gravid tjej (via text alltså). Vi bara chattade och han hade också barn i verkliga livet. Han berättade lite om sitt liv med familj och så vidare. Jag minns väldigt bra, men jag går inte in på någonting mer av det här.

När man är en idiot som jag varit och trott gott om alla, då är det fara på färde liksom. Det är inte alltid de man chattar med har goda avsikter eller vill någon väl. Det ska man aldrig tro när man chattar.

Jag har chattat med många idioter och knäppisar genom livet, både på gott och ont. En sak har jag varit tydlig med, hur sura eller arga personerna jag chattat med än har blivit, så har jag alltid varit tydlig med att jag inte chattar om sex eller porr. Vissa har kunnat ta det, medan vissa inte alls har kunnat ta det och blockerat mig på en gång.

Jag minns särskilt en person som jag chattade med eller rollspelade med via text rättare sagt. Vi hade chattat och han chattade ibland när han jobbade natt också. Jag var ofta vaken sent om nätterna, för att chatta. Vi chattade mycket och ofta. Han sade sig vara singel (om det nu var en kille, vill säga), vi chattade och liksom en dag lade plötsligt en tjej till mig och vill chatta. Den här personen påstod att hon läst allt jag rollspelat med den här killen om och bad mig sluta kontakta honom, eftersom de försökte skaffa barn tillsammans och hade varit tillsammans i en månad liksom. Hon påstod sig ha sagt åt honom att inte svara om jag kontaktade honom och det hade han inte gjort heller. Jag minns inte honom, bara förnamnet och inte åldern eller mer. Jag minns också vad han jobbade med, men det hör inte hit. Jag har bara gått på nit efter nit och aldrig blivit särskilt väl behandlad online.

När jag inte vill dela med mig av bilder på mig själv, dela med mig av naket, visa ansiktet i cam eller liknande, då vill vissa inte chatta med mig. Jag har alltid varit tydlig med att "jag visar ingenting i cam, inte ens ett hårstrå". Vissa har varit fine med det, medan vissa praktiskt taget bett mig dra åt helvete. En del därute vill ju bara en sak och det kan man ju lista ut vad det kan vara.

Vissa äckel påstår sig ha lika stor som ett Pringlesrör, medan vissa påstår att de sitter med "veken" i en Fantaflaska. Världen är bra sjuk och äcklig. En del har skrivit att jag får bestämma vad de ska göra i cam, att de går med på vad som helst. När jag skrivit att jag vill se när du klipper kuken av sig, då blir man blockad direkt eller när man har skrivit till killarna som skrivit "jag är så kåt, den står rakt ut" spola kallt vatten på den, så den sjunker ihop och slutar stå rakt ut. Då får man skit för det också.

Ja, det är en så in i helvete sjuk värld av perversa typer, kåta och äcklig jävlar mm, att jag blir helt matt. Jag kommer ihåg många av de jag chattat med. Listan kan göras ännu längre än den här, men vissa saker och upplevelser behåller jag för mig själv.

Jag har inte chattat igen, sedan december i fjol och kommer inte heller att göra det. Det är ett som är säkert. Jag känner varken lust eller finner det roligt längre. Jag skriver hellre själv och för eget bruk, än låter de där äckliga kåta männen få ta del av det online eller någon annan stans.

Kan man sakna någon man inte vet vem det är, inte känner eller träffat i verkliga livet? Vad tycker och tror du? Lämna en kommentar här nedan, så jag får veta.

  • Tankar
  • 72 visningar

Gillar

Kommentarer

malinedlund
malinedlund,
Usch.. tycker detta är hemskt. Jovisst förstår jag spänningen .. men dessa män har familjer som nog inte gillar detta, om det kom fram. Och såå många, som du oxå skriver, luras ju in i massa tok, då alla alltid är väldigt trevliga i början, så klart.
nouw.com/malinedlund
mynameisjossan
mynameisjossan,
En av de jag chattade med påstod att hans ena dotter har Aspergers Syndrom, när jag skrev att jag har det. Därefter kom han med att hans ena dotter också har det. Där vet jag inte vad jag ska tro. Ett tag var jag också rädd att jag skulle få hembesök av någon av de där killarna/männen. Jag menar att de skulle kunna leta reda på mig och göra mig illa liksom. Jag menar, jag hade en klump i magen och hade ständig oro. Jag blev aldrig tagen, styckad, nedlagd i en sopsäck och hemskickad till mina föräldrar. Jag kollade alltid en gång extra eller flera gånger extra när jag gick ensam ute på byn
nouw.com/mynameisjossan