Inte ensam om min kropp

Idag har jag varit till jobbet för att hälsa på. Det var trevligt, men jag fick den där breda ångesten i kroppen som gjorde ont och sög till. Den är fortfarande påtaglig, inte alls skön att tas med.

Jag berättade för de på mitt jobb, att jag fått den där ångesten och den var inte särskilt kul alls. Jag stannade kvar lite extra, för att vänta på en skjuts som hämtar några jobbarkompisar på eftermiddagarna, eftersom många av de inte kan hitta hem med buss på grund av sina diagnoser eller om de skulle promenera. Jag själv går ju hem, eftersom jag bara har några minuter att gå.

Jag kände av min ångest som kröp i kroppen och det var då skönt att jag kunde ringa min moster, för att prata med henne när min mamma jobbade och inte kunde komma ifrån förrän sin ordinarie arbetstid är slut för dagen. Jag har fortfarande sådan ångest att jag har ont i magen och det skaver på ett vis jag inte trodde var möjligt eller liksom så.

Jag måste få skriva av mig känner ju jag, så att ångesten försvinner och slipper göra mig sällskap. Det känns som att jag inte får vara ifred i min kära kropp. Så kär är jag ju inte min kropp, om jag uttrycker mig så, men ändå vill jag vara ifred i den. Jag vill ju inte att ångesten ska ligga där som en ond demon och göra mig sällskap. Jag pallar inte det.

Jaja, nog om detta. Det var inte mycket jag hann med att göra på jobbet idag. Hann bara sitta ute med några jobbarkompisar och två personal i matsalen, för att prata lite och så var det inte mycket mer.

  • Dagbok
  • 132 visningar

Gillar

Kommentarer

IP: 82.99.3.229