Hallå därute i den berömda holken. Alla har vi väl något blogginlägg som har fått fler visningar eller fler som läst just det blogginlägget? Jag har ett sådant inlägg som fått 2723 som läst eller klickat på det inlägget, vilket jag tycker är väldigt mycket.

Första gången jag publicerade inlägget lästes eller sågs inlägget av 3536 personer. Jag skrev inlägget 2016-04-13, vilket nu är ett tag sedan.

Rubriken löd. Han var ju så söt. Inlägget handlade om han som spelade Harry i Lilla Jönssonligan på Styva linan och Lilla Jönssonligan och Cornflakeskuppen.

Inlägget i sin helhet kan du läsa här under.

På den tiden det begav sig med "Lilla Jönssonligan", så var ju Dynamit-Harry jättesöt. Man tänkte på att man ville vara ihop med honom, eftersom han var så söt och gullig.

Man hade planer på att man ville vara Doris som blev kär i Harry. Jag tänkte i alla fall så.

Året var 1996. Filmen "Lilla Jönssonligan och Cornflakeskuppen" gick på bio över hela landet.

Jag minns att morsan tog med sig sin kompis, hennes två barn, samt mig och syrran på bio för att se filmen. Vad jag minns, så var det inte på samma ställe som biografen ligger på idag. Jag kan ha fel, men det jag minns är att det var helt annorlunda. Ja, de har ju gjort om en hel del sedan dess, men jag kan inte föreställa mig att det var på "Filmstaden" i Sundsvall. Fast... det var i Sundsvall i alla fall, så mycket kommer jag ihåg.

Fredrik Glimskär heter han som spelade Dynamit-Harry i både "Lilla Jönssonligan och cornflakeskuppen" 1996 och "Lilla Jönssonligan på styva linan" 1997.

För övrigt var jag bara 10 år eller skulle fylla det i November 1996. Han Fredrik som spelade Harry är bara 1 år äldre än mig, född 1985 och fyller 36 den 30 november (2021). Jag minns även att min syster tyckte att han var så söt.

Titta bara på honom, vilket litet charmtroll och så himla gullig att man smälter som smör i solsken.

I dagens läge ser han ju inte heller helt fel ut. Han blir ju bara snyggare och snyggare med åren tycker jag. Han är ju sig ganska så lik ändå eller vad tycker du?

Jonna Sohlmér som spelade Doris är några år äldre än Fredrik. Hon är född 22/9-1983. Man tyckte ju att hon var så himla söt vid den tiden.

Hon har för övrigt varit med i samma filmer som Fredrik. Man kan säga att de två var min barndoms kärlekspar.

Livet gick ganska snett för henne efter rollen som Doris (inte p.g.a skådespelandet dock) hon blev heroinmissbrukare.

Hittade en liten bild på Jonna, så du får se hur hon ser ut i dagens läge. Synd dock att hon blev heroinmissbrukare.

Vad handlar Lilla Jönssonligan och Cornflakescuppen om?

Charles-Ingvar "Sickan" Jönsson, en genialisk pojke, kommer som nyinflyttad med sin snille- och talangfulla familj till staden Wall-Entuna. När han börjar i skolklass 5A blir han efter ett tag vän med raggarbiltokige Ragnar Vanheden och kruttokige "Dynamit"-Harry, men får samtidigt ärkefiender i form av rikemanssonen Junior Wall-Enberg och betjäntpojken Biffen, som också går i samma klass.

Året är 1953 och filmisar är det som gäller bland ungdomarna. Relativt snabbt blir Sickans allra första kupp att kunna komma åt så många filmisar som helst, genom att bryta sig in i cornflakesfabriken, med hjälp av Ragnar och Harry. Med ägandes av många, men framförallt två mycket speciella, filmisar kan Harry imponera på sitt livs kärlek och skönhetstjej i skolan, Doris. Dock visar sig kuppen bli mycket mer komplicerad för ligan än beräknat.

Samtidigt har stadens rike ägare, Direktör Wall-Enberg, stora och hemliga planer för stadens framtida bebyggelse, tillsammans med skolrektor Jansson. Det enda som krävs för dem är att lura kommunalstyrelsen med en falsk plan och få ett helt annat dokument påskrivet.

ad handlar Lilla Jönssonligan på styva linan om?

Det är mitten av 1950-talet och sommarlov. Sickan, Ragnar och Harry har de första tre veckorna ("34361 minuter") tillbringat ledigheten i deras trädkoja och har inget att göra, och sommarlovstiden är på väg att rinna ut i sanden – fram tills de står på öppen gata och ser ett tivoli rulla in genom staden, där tivolit kommit för att stanna i staden under flera dagar.

De barn som hjälper till med att sätta upp tivolit belönas med några fribiljetter, men när Ragnar och Harry kommer dit för att hjälpa till är arbetsstyrkan redan överbemannad och de avvärjs av clownen. Under tiden har Sickan återvänt till kojan och hunnit tänka ut en plan över hur ligan ska kunna komma över en lyxigt stor bunt biljetter till tivolit, vilket de genomför samma kväll, men dagen efter stjäls biljetterna av deras ärkefiende Junior Wall-Enberg.

Vid ligans hämndaktion mot Junior i hans hem följande kväll, under tiden som familjen Wall-Enberg håller en invigning av stadens nya konstmuseum för stadsinvånarna en bit därifrån, är de inte ensamma; Tre av tivoliartisterna dyker också upp (kanonkulan, clownen och svärdslukerskan), som snabbt visar sig vara konsttjuvar och roffar åt sig hela Wall-Enbergs stora värdefulla tavelsamling.

Dessvärre misstänks endast Jönssonligan för stölden, genom ett handskrivet brev av Harry avsett till Doris som trillat ur hans ficka under kvällens kupp i Wall-Enbergs hus plus en "fantombild" efter ett ansiktsavtryck av Sickan som ramlat med huvudet ner i Juniors födelsedagstårta, vilket ligan måste komma på hur klara sig ur.

Under dessa intensiva dagar har Harry utöver allt annat lite privat trubbel med sin kära Doris, eftersom han lovat bjuda henne på tivolit. Utan biljetter blir ju det svårt – särskilt när man dessutom är jagad och efterlyst av stadens alla medborgare, plus tre klumpiga banditer.

Som avslutning på veckan håller tivolit en talangjakt för stadens invånare och samtliga befinner sig där som antingen deltagare eller publik, och under tiden har Jönssonligan en kupp i konstmuséet där tjuvarna är på ingång som just roffat åt sig tavlor i stadens alla hushåll – som leder till en biljakt och avslutas med ett i tivolidirektörens ögon fantastiskt nummer på talangjakten.

Skådisar i Cornflakescuppen:

Kalle Eriksson – Charles-Ingvar "Sickan" Jönsson

Jonathan Flumée – Ragnar Vanheden

Fredrik Glimskär – Dynamit-Harry

Jonna Sohlmér – Doris

Anders Öström – Junior Wall-Enberg (Jakob Morgan Rockefeller Wall-Enberg Junior)

Mats Wennberg – Biffen

Claes Månsson – rektor Jansson

Peter Rangmar – Sigvard Jönsson

Cecilia Nilsson – Tora Jönsson

Freja Berglund – Sikkan Jönsson

Isak Ekblom – Sven-Ingvar Jönsson

Loa Falkman – Direktör Oscar Wall-Enberg

Lena T. Hansson – Lillian Wall-Enberg

Micke Dubois – Loket

Jerry Williams – Einar Vanheden

Mona Seilitz – Rut Vanheden

Cecilia Häll – Vivi Vanheden

Laila Westersund – mormor Alma

Olof Thunberg – morfar Elis

Marta Oldenburg – Lucy

Claire Wikholm – skolfröken

Lasse Kronér – poliskonstapel Pinnen

Per Holmberg – handlare Hansson

Michael Manson – Hjalmar Ännu-Mehr

Fredrik Sanabria – Flytt-Kalle

Fredrik Andreasson – fabriksvakt

Sussie Eriksson – fabrikskontrollör

Annika Malm – husan

Skådisar i på styva linan:

Kalle Eriksson – Charles-Ingvar "Sickan" Jönsson

Jonathan Flumée – Ragnar Vanheden

Fredrik Glimskär – Dynamit-Harry

Jonna Sohlmér – Doris

Anders Öström – Morgan "Junior" Wall-Enberg

Mats Wennberg – Biffen

Robert Gustafsson – Kanonkulan

Johan Rabaeus – clownen

Ulla Skoog – svärdslukerskan

Loa Falkman – direktör Oscar Wall-Enberg

Maria Weisby – Lillian Wall-Enberg

Micke Dubois – Loket

Peter Harryson – tivolidirektören

Olof Thunberg – morfar Elis

Niklas Falk – Sigvard Jönsson

Cecilia Nilsson – Tora Jönsson

Freja Berglund – Sikkan Jönsson

Isak Ekblom – Sven-Ingvar Jönsson

Erik Lindman – poliskonstapel Pinnen

Stefan Göstasson – polisman

Christer Andersson – polisman

Stefan Thunberg – poliskonstnären

Carl Svernlöv – journalisten

Lasse Larsson – pressfotografen

Arne Palm – museets vaktmästare

Per Mellander – Nisse Hulth

Jeff Ahl – pojken med fribiljetter

Hans Viwin – mannen vid biljettluckan

Malin Nilsson – kvinnan som fjärtade

Lennart Ersson – starke mannen

Anna-Therese Eivindsdottir – ormtjuserskan

Karl O. Wedin – långe mannen

Niklas Folkegård – jonglören

Karin Kriström – gummikvinnan

Karin Kjeldgård – lindanserskan

Kicke Fagin – skäggiga damen

Tord Andersen – trollkarlen

Fredrik Kersmo – trollkarlspojken

Johanna Jung – cirkusprinsessan

Magnus Söderlund – ballongmannen

Agneta Ahlin – spåkvinnan

Rosa Hagevi – pinuppan

Hur ser Fredrik ut just nu? Den senaste bilden jag hittade av honom är denna. Han är iklädd en massa tatueringar. Man kan inte tro att det är samma kille som spelade Dynamit-Harry under 90-talet.

Jag tycker det känns tråkigt att det inte är som förr, då det fanns kiosker man antingen kunde gå in i själv eller köpa via en lucka i väggen där man fick säga vad man ville köpa.

Jag själv är uppvuxen på kioskernas tid. Då fanns det ta mig tusan kiosker lite överallt, i städer, på landsbygden och så vidare. På vissa ställen fanns det till och med en lanthandel, men det finns inte längre. Det är de stora städerna och lite större orterna som tar över allt mer. Det gamla är inte vad det en gång var. Hur tråkigt det än är, så är det så det är.

Det gick väl inte runt med kiosker och mindre affärer med det nödvändigaste på landsbygden. Det är väl därför kioskerna får stå och förfalla en efter en och de där lanthandlarna också. Det är mer och mer som om landsbygden och det där gamla genuina glöms bort och det där i storstäderna tar över.

Den här kiosken handlade jag på som barn. Jag minns att jag frågade mina föräldrar som var med vad jag skulle säga, när jag skulle köpa en sådan där klubba som både smakar lakrits och hallon. Jag minns inte vad mina föräldrar sa, men jag gick i alla fall fram till luckan och sa "jag vill köpa en fifty fifty klubba" eller om jag sa något liknande. Jag minns i alla fall så tydligt att jag sa fifty fifty.

Mannen där i luckan minns jag bara lite vagt hur han såg ut med stor svart eller i alla fall mörk bred mustasch.

Det måste ha varit väldigt tråkigt att stå där i kiosken, eftersom den inte låg mitt i centrum. Den byggnaden finns fortfarande kvar som du kan se, förfallen och sunkig. Jag har för mig att den var någon som försökte rusta upp den för många år sedan, men det blev inte så mycket mer med det.

När kiosken användes, så fanns det ingen dörr där på framsidan vid själva luckan på kiosken. Den som jobbade där gick då in från ena kortsidan, som du kan se på bilden.

Bilden på kiosken är fotad av mig 10/1-2020.

Jag minns att när jag var liten eller var barn rättare sagt, då hade jag och syrran en varsin uppsättning av dessa dockor. Vi tyckte de var roliga att öppna, för att se vad som gömde sig inuti. Det var först en stor, sedan blev de mindre och mindre, för att sluta med en liten plutt i någon storlek.

Vi lekte alltid att den största var mamman, sedan blev de andra barn till den stora och syskon, om du förstår. Vi hade jättekul och kunde roa oss med dessa dockor i timmar.

Jag tycker det är mysigt att komma ihåg nostalgi från barndomen och kunna tänka tillbaka på alt som var då. I dagens läge tror jag nog inte att barn har sådana dockor eller ens vet vad de är för något.

Nu för tiden kan de se ut som bland annat ugglor eller som Guldlock och björnarna. De där originella har liksom försvunnit. Ingen som kommer ihåg eller ens pratar om hur det var då.

Var kommer dessa dockor ifrån?

Matrjosjka (ryska: матрёшка; uttal i IPA: [mɐˈtrʲoʂkə]) (ofta kallad babusjka/babushka eller rysk docka utanför Ryssland) är en delbar rysk trädocka fylld med allt mindre delbara dockor inuti. Matrjosjka kommer från det ryska flicknamnet "Matrjona" (Матрёна), medan babusjka (бабушка) betyder farmor/mormor på ryska. De bygger vanligtvis på ett tema, som kan variera mellan allt från sagofigurer till sovjetiska ledare.

Den första dockan skapades 1890 av konstnären Sergej Maljutin och en träsnidare i konstnärskolonin på godset Abramtsevo utanför Moskva, som ägdes av konstmecenaten Savva Mamontov. Maliutins design var inspirerad av en uppsättning japanska trädockor som föreställde de sju lyckogudarna i japansk mytologi. Denna första matrjosjkadocka bestod av åtta dockor: först sex flickor, sedan en pojke och längst in ett spädbarn.

År 1900 presenterade Savva Mamontovs hustru dockan på Världsutställningen i Paris, där den fick sitt internationella genombrott och tilldelades en bronsmedalj i kategorin leksaker. Inom några få år tillverkades matrjosjkadockor på ett flertal platser runt om i Ryssland.

Jag och min syster tyckte också det var roligt att vända kropparna bak och fram på våra ryska dockor, så att det såg ut som om deras klänningar var vända bak och fram. Vi kunde också byta delar med varandra och sätta på våra egna (minns inte om det funkade, men det måste nog ha gjort det).

Vi kallade också dessa dockor för ryska gummor. Jag har nästan aldrig haft koll på det rätta namnet, inte förrän jag blev äldre. Säkert döpte vi dem vid namn också, men jag minns inte till vad.

P.S Bilderna är lånade online och är inte mina.