Att våga prata, även om man har diagnos

Känns bättre med munskydd

Hallå där ute i den berömda holken. Hoppas att allt är bra med dig, vilket det är med mig. Nu kommer jag att berätta om någonting jag tycker är bra med munskydd. Inte bara bra att det skyddar mot virus osv i och med pandemin, inte enbart det som är bra med det skyddet.

Det jag nu kommer att ta upp kanske låter väldigt barnsligt av mig att skriva, men det är någonting som gör mig själv stolt och får mig att våga lite mer. Tillfällighet eller ej? Det är för tidigt att säga.

Jag brukar generellt inte använda munskydd (munkorg som min morfar brukar säga), men har börjat nu sedan några månader tillbaka. Inget konstigt med det, men det är ju inte något krav på att man behöver ha munskydd när man är i butiker eller så, i alla fall inte vad jag vet.

Jag var till den vanliga butiken Clas Ohlson igår och i vanlig ordning tog jag på ett munskydd. Det var ju riktigt bra att ha det på. Jag kände mig inte bara mer säker mot att bli smittad av Corona, utan även mer säker att prata med personal i butiken,

Eftersom jag har diagnosen Aspergers Syndrom (Autism), så har jag svårt att prata med folk jag inte känner och även svårt att titta folk i ögonen när jag inte känner personerna. Det blir väldigt jobbigt också, på grund av att det tar en massa energi av mig att göra det. Igår gick det hur lätt som helst. Jag behövde låna toaletten och ställde mig i kön till där man betalar i kassan. Där väntade jag på min tur, eftersom det bara var en person framför mig i kön och han var precis klar. Jag frågade "om man ska använda toaletten, behöver man ha en nyckel eller något?".

Jag kände mig så säker på min fråga, eftersom jag hade munskydd på mig. Med tanke på det, så vågade jag fråga helt själv och inte vara beroende av att någon hjälpte till för att prata i mitt ställe. Jag kände mig inte ens nervös.

Det gick ju bra, eftersom ingen såg hur jag såg ut där under. Jag skyddade ganska mycket eller väldigt mycket av mitt ansikte också, så munnen syntes inte. Det var nog därför jag kunde ta för mig mer och fråga själv.

Jag brukar också tycka det är lätt att fråga åt andra, som själv inte kan föra sin talan i vissa fall. Jag har hjälpt en kompis förr på jobbet som har Downs syndrom, när personen själv har svårt att göra sig förstådd med språk osv. Personen kan prata, men inte alltid folk förstår vad som sägs och då brukade jag förr hjälpa till ibland. Jag tycker det då är lättare att prata och jag känner mig mer på ett annat vis. Skulle jag föra samma talan själv, utan att jag hade någon med mig som har Downs eller att jag har munskydd, då vore det inte samma enkla grej.

Jag vet också hur lätt det var förra gången jag var till Apoteket, för att hämta ut ett recept. Det kom då följdfrågor, som "går det bra att byta till en annan billigare sort?". Då kunde jag också svara på den frågan efter att ha talat om mitt ärende. Det gjorde jag helt själv, utan att någon stöttade mig eller ens fanns i min närhet. Jag var helt ensam och gick dit själv.

Mycket kunde ha gått fel båda gånger och jag kunde helt enkelt ha svamlat, pratat för fort eller kommit av mig på grund av att jag blivit nervös. Nej, ingenting av det hände och jag blev bara så glad över att jag klarade av detta. Inte alls lika svårt som det är och lika krävande på energi, som att prata med någon okänd sådär utan munskydd.

Det där munskyddet gör att jag kan sk��rma av mig själv, men gör också att jag får vara som jag är och ser ut med min mimik. Jag brukar ju inte göra några olika minspel eller så, som gör att det ser konstigt ut. Det känns tryggt att få vara avskärmad ändå, eftersom folk inte ser hela mig på vissa sätt. Jag har svårt att förklara, men jag känner mig mer privat på något vis och känner att jag kan slappna av och slippa vara på helspänn hela tiden.

Det hela kanske också beror på att jag varit hemma hela dagarna vid båda dessa tillfällen och varit ganska så utvilad? Jag tror inte att det ska ha någon större betydelse. Det känns ändå som om jag känner mig mer säker bakom det där munskyddet och kan ta för mig lite mer, istället för att ha någon som för min talan jämt och ständigt.

Med detta är det inte säkert att det här gäller varje gång jag ska tala med folk jag inte känner i en butik eller liknande sådär. Allt beror förstås på vilken status det är på mig och hur jag känner mig. Det spelar också roll om jag är glad, pigg och mår bra i övrigt. Skulle jag redan ha slut på energi, så kan jag nog känna att det inte går att prata sådär med munskydd heller. Det känns i alla fall som ett stort steg framåt för mig, vad gäller att ta mig för saker och ting själv.

När jag inte hittar i en matvarubutik, så brukar jag kunna 1 gång av 10 fråga om hjälp, men oftast struntar jag i det om jag inte själv hittar. Det tar så mycket energi av mig att be om hjälp, även om personalen i butiken är till för att hjälpa,

Att våga prata med folk sådär är ett riktigt stort steg för mig, eftersom det brukar ta så mycket onödig energi av att prata med någon jag inte känner. Dessa gånger kan jag tacka munskyddet för hjälpen.

Gillar

Kommentarer

damienne
damienne,

Men otroligt juu man ska ju göra det som känns bra det finns bra saker med munskydd! bra gjort av dig, man ska alltid ta små steg.

nouw.com/damienne
mynameisjossan
mynameisjossan,
rebeccasphotography
rebeccasphotography,

Modigt av dig ☺️

nouw.com/rebeccasphotography
mynameisjossan
mynameisjossan,